sentimental!
Har inte tänkt på det på evigheter. Har inte låtit mig själv tänka på det som hände. Har aldrig riktigt pratat om det. Tänkte ta mig tiden att bara skriva ner allt låta mig tänka på det som hände. Och nu låter det här som värsta grejen!
Det var i femman min kompis blev utfryst, hon var lite dryg och jag förstår på ett sätt de som gjorde det! Jag orkade inte heller med henne! Men jag kunde inte bara låta henne gå hon var min bästa vän och hon behövde mig, hur mycket jag än plågades.
Hon hade fått nya kompisar så i sexan lätt jag henne gå, hon behövde inte mig längre, och jag orkade inte med henne... Min nya kompis som jag lärt känna då precis i början, berättade massa saker för min f.d. bästis. De två förhörde mig och de de sa om mig var bara en liten del av det som hade hänt. Och min f.d.b. hade gjort värre saker men jag vill inte säga något som kunde såra henne mer. Hon hade stått ut med tillräckligt, så istället var det jag som gick hem sårad.
Mina vänner, som jag fortfarande e vänner med nu, frös ut mig. Jag hade inte längre någon att vara med. Jag berättade för dem att jag inte längre orkade och skulle byta skola. De som de sa då var det som sårade mig mest, de sa nej sluta inte vi vill fortfarande ha kvar dig och blablabla. Men det var preis samma sak som de hade sagt till min f.d.bästis.
Jag var splittrad för jag visste inte vad jag skulle tro. Antingen lkunde jag tro att de jög de för mig precis som för min f.d.b. eller så kunde jag tro på att de verkligen menade det. Jag valde alternativ nummer två, för min mamma visste inget och jag ville inte heller berätta för henne varken att hennes dotter var en liten tönt eller att jag ville byta skola. Jag spelade lycklig hemma och min mamma misstänkte inget. Jag ville ta livet av mig och försökte kväva mig med en kudde, men jag kunde såklart inte jag var inte tillräkligt stark. Och jag ville inte såra min mamma. Jag ville inte och hon skulle aldrig förstå varför och de fanns/finns så många som har det så mycket värre skulle jag verkligen göra det då. När det jag gick igenom är "a pice of cake" jämfört med vad andra gick igenom.
Av den tiden kommer jag inte ihåg så mycket, det här hönde trots allt i mindre än ett halvår. Sen kom stjärnan på min himmel. Det började en ny tjej i vår klass. Hon började umgås med de som jag tyvär måste kalla töntarna för hon kände en av dem sen innan. Jag kände också henne och började umgås allt mer med dem. Tillslut var jag och den nya tjejen typ bästa vänner, eller hon var i alla fall min bästa vän. Vi hade as roligt tillsammans. Vi kunde gå hem till mig och dricka te och bara prata. De mnnen jag har från den tiden är bland de bästa minnen jag har. Jag tror aldrig riktigt du förståd hur mycket du betydde för mig! Du gav mig tillbaka hoppet, livet, allt.
Vi är fortfarnade kompisar trots att vi inte riktigt är riktigt lika tajta som då. År av kärlek har du ialla fall gett mig!
Min historia hade nog tagit slut långt tidigare om jag inte hade träffat dig!
Många tårar rann ner för min kind nu. Men det känns skönt att få ha skrivit om det.
Det var i femman min kompis blev utfryst, hon var lite dryg och jag förstår på ett sätt de som gjorde det! Jag orkade inte heller med henne! Men jag kunde inte bara låta henne gå hon var min bästa vän och hon behövde mig, hur mycket jag än plågades.
Hon hade fått nya kompisar så i sexan lätt jag henne gå, hon behövde inte mig längre, och jag orkade inte med henne... Min nya kompis som jag lärt känna då precis i början, berättade massa saker för min f.d. bästis. De två förhörde mig och de de sa om mig var bara en liten del av det som hade hänt. Och min f.d.b. hade gjort värre saker men jag vill inte säga något som kunde såra henne mer. Hon hade stått ut med tillräckligt, så istället var det jag som gick hem sårad.
Mina vänner, som jag fortfarande e vänner med nu, frös ut mig. Jag hade inte längre någon att vara med. Jag berättade för dem att jag inte längre orkade och skulle byta skola. De som de sa då var det som sårade mig mest, de sa nej sluta inte vi vill fortfarande ha kvar dig och blablabla. Men det var preis samma sak som de hade sagt till min f.d.bästis.
Jag var splittrad för jag visste inte vad jag skulle tro. Antingen lkunde jag tro att de jög de för mig precis som för min f.d.b. eller så kunde jag tro på att de verkligen menade det. Jag valde alternativ nummer två, för min mamma visste inget och jag ville inte heller berätta för henne varken att hennes dotter var en liten tönt eller att jag ville byta skola. Jag spelade lycklig hemma och min mamma misstänkte inget. Jag ville ta livet av mig och försökte kväva mig med en kudde, men jag kunde såklart inte jag var inte tillräkligt stark. Och jag ville inte såra min mamma. Jag ville inte och hon skulle aldrig förstå varför och de fanns/finns så många som har det så mycket värre skulle jag verkligen göra det då. När det jag gick igenom är "a pice of cake" jämfört med vad andra gick igenom.
Av den tiden kommer jag inte ihåg så mycket, det här hönde trots allt i mindre än ett halvår. Sen kom stjärnan på min himmel. Det började en ny tjej i vår klass. Hon började umgås med de som jag tyvär måste kalla töntarna för hon kände en av dem sen innan. Jag kände också henne och började umgås allt mer med dem. Tillslut var jag och den nya tjejen typ bästa vänner, eller hon var i alla fall min bästa vän. Vi hade as roligt tillsammans. Vi kunde gå hem till mig och dricka te och bara prata. De mnnen jag har från den tiden är bland de bästa minnen jag har. Jag tror aldrig riktigt du förståd hur mycket du betydde för mig! Du gav mig tillbaka hoppet, livet, allt.
Vi är fortfarnade kompisar trots att vi inte riktigt är riktigt lika tajta som då. År av kärlek har du ialla fall gett mig!
Min historia hade nog tagit slut långt tidigare om jag inte hade träffat dig!
Många tårar rann ner för min kind nu. Men det känns skönt att få ha skrivit om det.
Kommentarer
Trackback
